6+5

Dagarna går fort och två veckor efter testdag är vi fortfarande gravida. Blir lika chockad varje gång jag går på toaletten. Man har ju blivit så van att kolla trosan och sakta börjar det släppa. Tyvärr kommer det nog aldrig släppa helt. Vad åratal av infertilitet har gjort med psyket.

Många vänner och familjemedlemmar har skänkt oss tankar och hopp genom åren, och nu tårar. Kära barn därinne, du/ni är så älskade av så många redan.
Mamma har redan gjort två listor - ett med tjejnamn och ett med killnamn. Svärmor har köpt på sig kläder under flera år så vi har så det räcker för säkert första året. 

Jag älskar att ringa mamma och få höra det senaste namnet hon skrivit upp. Jag skrattar mycket då, och ibland utbrister jag NEJ! Men mest säger jag mm, Ahaa, mmm. 
Men lika glad så blir jag rädd.

Snälla stanna därinne. Vill inte krossa deras drömmar och hjärtan. Och inte våra heller förstås. 

Ibland blir jag illamående, mest på mornarna när jag går till jobbet. Men det resulterar bara i att jag får äta först och göra mig i ordning sen. Och sen får jag äta fler mellanmål för att hålla det i schack. Inget jobbigt alltså.

Pratade med en barnmorska i veckan som sa att jag mår precis som hon ville att jag skulle må så det känns bra. Hon sa också att det inte var någon fara att fortsätta med Lutinus fören efter vecka 10-12👍

Ha en utomordentlig lördagskväll! 🍬



Allmänt, Gravid | |
Upp