Minnen och förlåt

Till er som tittar in här och är mitt i en ivf-resa så vill jag säga, förlåt för allt bebisprat och min bubbla jag lever i. Den här bloggen har vart med om många känslor och även den här lyckliga delen förtjänar sin plats. Sen när vi kommit fram till målet av vår resa så får nog bloggen bli liggande på is. 

Ett tag var jag lika ivrig att skriva som att sätta igång med behandlingar, en period påminde bloggen mig om alla mina misslyckanden (hemskt ord), och många gånger har den hjälpt mig med känslor, tankar och bearbetning.

Jag hoppas att om någon ny hittar hit som kämpar, att jag ger hopp. Att något kan kännas så oändligt bottenlöst, och sedan helt plötsligt slå om till lyckans liv. Att sörja och att sedan resa sig upp och fortsätta framåt. Att testa sina möjligheter, och tro på vad man vill tro på, jag har testat mycket och jag har gått all in varje gång. Något nytt, varje månad. Allt för att orka framåt. 

Jag själv, ser tillbaka på våra 3-4 år i ivf-svängen som ändå ganska mysiga. Det har varit jobbigt som helvete, men vi har haft så många fina stunder tillsammans. Ritualer med sprutor, kramar och pepp. Spänningen inför ett äggplock, besvikelse och att bygga upp varandra igen. Att få komma någon så nära och ha ett så starkt gemensamt mål. Allt har varit värt det och skulle varit även om vi inte blev gravida.

Jag önskar er att aldrig ge upp, så länge hjärnan och kropp orkar. Och om orken inte finns så är det också okej. 

Och jag är fullt medveten om att jag inte är där än, men jag är ändå mamma till liven i magen och än så länge så mår vi 3 bra. 

Vill bara ge er en kram och säga att det finns inga starkare. 
Allmänt | | Kommentera |
Upp