Mother of embryos

Nu ruvar jag på vår sista stjärna, vår sista snöflinga, vår snart 2 åriga blasto. Ja, i december har det gått 2 år sen vi gjorde en ivf behandling, 12 blastocyster till frysen och en färskis i magen som fastnade och släppte. 
2 år av hopp och deppighet, av skratt och tårar och alla möjliga behandlingar. Många av dem icke så vetskapliga. 
Vart ligger vetskapen i att äta ananas för att den lilla ska fastna, eller att inte dricka kalla drycker för då blir man kall i magen (?), eller dricka lite vetegroddsolja.
Och vetskapen i att det kan vara immunologiska problem: testade, perfekt. Påvisade genetiska fel i mitt blod: inget fel, perfekt.
Fel på äggen: tyder inte på det då många klarade av att bli blastisar och frysta.
Egen ägglossning: Ja, om än lite sen.

Testat kurer med Letrozol, testat progynon, testat naturlig, naturlig och Ovitrelle, testat kortison och fragmin, testat akupunktur.

Jag är ganska färdig.
Inte med att ge upp. Absolut inte. Det tror jag kommer dröja länge, många år. Jag har kämparglöden i mig. Vi är starka tillsammans, vi är starka oavsett, oavsett hur vi kämpar, oavsett tiden det tar, oavsett målet och oavsett hur många gånger vi ramlar på vägen. 

Jag har bara gett upp med att vara naiv, att känna hoppet och glädjen till hundra. För att jag ska orka så håller jag mig på en bekväm linje. Så har jag alltid gjort i hela mitt liv. När det nog gäller det mesta. Tråkigt kanske, men jävligt behagligt. Man faller inte så hårt då.

Jag vill gärna se livet för vad det är. Det handlar inte om att gå omkring att vara negativ, inte att vara uppe i det blå (även om jag anser mig vara en drömmare också), det handlar inte om hopp och om sorg, inte bara.
För mig finns det mer. Jag tror att det är vår räddning, vi har så mycket fint i våra liv. Jag skulle aldrig vilja att det här tar över.
Jag vill att det här ska löpa parallellt med vårt liv. Att vi inte ska ge upp men inte investera alla våra känslor. Måste spara lite till varandra, till världen. Det finns mycket som är vackert.

Och till minne har jag 13 blastocyster att vara mamma till. Hur små liv det än må vara, så var dem våra liv. Och jag kommer aldrig glömma dom här 2 åren. Med fotbollslaget som försvann en efter en.
Vi kommer kanske ha fler år kvar tills vi blir föräldrar/eller inte. Men det får gå. Än ska vi inte ge upp, och idag lever något i min mage. Idag är jag en mom-to-be. 
Imorgon kanske inte. Men det får gå. Idag känner jag mig lugn och glad. 

💛
Allmänt | |
Upp