Ett år

Ett år har gått. Ett år fyllt av hopp, besvikelse, glädje och tårar. 

Många tårar.

Imorgon är det ett år sen jag gjorde mitt första och enda äggplock. 
24 äggblåsor med 24 ägg i. Jag kunde inte gå på 3 dagar pga av smärtan i magen.
15 befruktades, 1 två dagars fick jag tillbaka och 12 blastocyster (5 och 6 dagars) frystes in.

Vi var så löjligt glada. 
Vi var så säkra på att ivf:en skulle fungera och gjorde den inte det ja då hade vi ett års försök med frysta återföringar. 

Jag var arrogant nog att tro att av dessa 12 i frysen så skulle vi säkert få syskon också. Kanske totalt 3 barn.

Det känns skrattretande nu. 4 kvar och inget barn. Syskon tänker jag inte ens på i dagsläget. Bara vi får ett barn. Ett barn.

Vi var så nära den där första gången. Jag kände verkligen att den hade fastnat. Och på julafton fick vi se ett svagt pluss. Mitt första pluss någonsin. Samma dag kom lutinusen ut rosa. Två dagar senare var hoppet borta.

Efter det så har året följts av FET efter FET, hormoner efter hormoner. Stackars lilla kropp. 


Fet 1. Februari: ostimulerad cykel. -mens efter 4 dagar. (Negativt)

Fet 2. Mars: ostimulerad cykel men med progesteron. - mens efter 5 dagar. (Negativt)

Fet 3. April: stimulerad med Letrozol + lutinus (Negativt.)

Fet 4. Maj: stimulerad med Letrozol + lutinus (negativt).

Fet 5. Juni: stimulerad med Letrozol + lutinus samt akupunktur och trombyl. (Plussade extremt svagt efter att jag kände den bekanta känslan av att den hade fäst) Testet dagen efter var blankt och sen senare kom mensen. (Negativt)

Augusti: spolning av äggledare och livmoder igen.

Fet 6. September: stimulerad med Letrozol + lutinus. (Negativt)

Fet 7. Oktober: stimulerad med progynon + lutinus. (Negativt)

Fet 8. November: stimulerad med progynon + lutinus. Testade även: prednisolon, trombyl, fragmin och intralipidropp. (Negativt)


Så många månader med hormoner och med blanka graviditetstest.
Ibland förstår jag inte hur vi orkar. Men jag ser inte alternativet. Det enda vi kan göra just nu, är att se framåt. Att inte tappa hoppet. Att borsta av smutsen från knäna och resa sig upp och fortsätta springa, ni vet som man gör när man är liten.

Men ett fel finns det ju uppenbarligen. När jag träffar chefsläkaren om en vecka ska jag försöka få dem att förstå att vi behöver göra en titthålsoperation eller nått. För nu har vi 4 kvar. Och jag är jävligt rädd om våra 4. ❤️

Jag tror inte längre att det är en självklarhet att vi kommer få barn via ivf. Jag bara hoppas. 

Av alla bloggar jag började läsa för 1 år sen så har 90 % blivit gravida eller fått sina bebisar. Och jag känner sån glädje för dem som lyckats och för oss andra så önskar jag att vi fortsätter att kämpa och att vi en dag får fira jul med våra egna barn. 

❤️


Allmänt, Ett år har gått | | 24 kommentarer |
Upp