ivfdagboken.blogg.se

Idag är mina älsklingar hela 16 dagar gamla och jag börjar sakta finna mig i rollen som mamma. 

Vi mår bra hela familjen och spenderar dagarna med rutiner, frysta rätter och en himlans massa gos.

Jag kan ju börja med att berätta hur jag upplevde deras födelsedag. 

Vi visste ju att vi skulle få träffa dem den 19/11 så morgonen var extra pirrig. Men jag var också rädd och nervös inför kejsarsnittet. Det är inte ett sätt jag själv hade valt att föda på utan ibland har man inget val. Fast på ett sätt så är det nog att föredra kanske vid tvillinggraviditeter då det ändå finns en stor risk att det blir kejsarsnitt sen ändå.

Vi var nr 3 att opereras den dagen och allt gick väldigt fort från att vi kom dit. Fick byta om till sjukhuskläderna och fick dropp ditsatt. Det var en timmas väntetid när jag låg där i sängen och den timman gick faktiskt väldigt fort.

Sen kördes jag in i op-rummet och det var inte alls som jag läst om. Jag har läst att det är musik på och lugna favoriter (visserligen på SÖS och jag var på Huddinge). Så jag blev besviken att det inte var någon musik på hehe. Och alla säger att det är en sån glad stämning i rummet. Det kanske det var men inget jag märke av då jag upplevde sån ångest inför opn. 

Jag krökte ryggen och fick spinalbedövningen, det var inte bekvämt men gjorde inte ont. Sen gillade jag den varma känslan som spred sig i benen innan jag tappade känseln. 

Allt gick fort, skynket upp, alla presenterade sig och jag letade efter Rs ögon och han har berättat att mina ögon utstrålade sån dödsångest. 

Sen började de slita och böka i min mage och jag fokuserade bara på ljudet av barnskrik. När vi hörde tjej nr 1 (Elicia) så grät jag och vi fick henne genast till oss. Hon var blå pga av allt fostervatten hon hade i näsan när hon föddes men mådde bra. Sen kom tjej 2 (Bonnie) och hon var helt ren och rosa i hyn. Sen glömde jag operationen och vi bara tittade på våra små liv. R klippte navelsträngen på båda.

När de var klara hade jag börjat få skakningar. Kände mig påverkad av medicinerna och kände hur läpparna skakade. Jag fick veta att allt gått bra och jag förlorat lite mer blod än vad man skulle.

Sen kördes vi till postoperativa avdelningen där barnen fick följa med. Där mådde jag bra och tittade bara på mina älsklingar som skulle börja hitta till brösten. Tror alla som jobbade på den avdelningen stod runt sängen och berömde tvillingarna.

Efter att känseln kom tillbaka så kördes jag till BB, mitt i hissturen så börjar jag må illa och spyr. Inte det skönaste direkt efter snittet.

Fy.

Sen spenderade vi 5 dagar på BB. Denna tid är lite som i en dimma för mig. Jag mådde inte bra. Kunde inte ställa mig upp fören 3:e dagen för att jag bara mådde illa och allt snurrade. Jag fick urinvägsinfektion pga av katetern och jag tyckte att min mage var fruktansvärt läskig. Jag kände alla tarmrörelser och det rörde sig synligt på magen som om jag haft kvar en bebis därinne. 😱

R var min klippa. Gjorde allt för mig och tjejerna. Vi sov inget och dagarna flöt på. Barnmorskor kom med olika råd om allt men flera var väldigt gulliga. De erbjöd sig att passa tjejerna ibland på natten så att vi skulle kunna koppla av och sova. 

Eftersom Bonnie var liten när hon föddes så fick hon koppmatas direkt med ersättning och Elicia gick ned för mycket i vikt så även hon fick tillmatas. Detta har vi fortsatt med hemma så det blir lite amning och sen ersättning. Vilket vi tycker är så skönt att vi båda kan mata samtidigt. 

Att få komma hem var den bästa känslan av allt. Att få påbörja vårt liv tillsammans på riktigt. ❤️

De sköter sig ändå rätt exemplariskt hittils. Gått upp bra i vikt, äter var 3:e timma och sover mest däremellan. Ett o annat magknip med tillhörande skrik kommer då och då. Jag har känt mig lycklig och jag har redan känt mig som en dålig mamma. Jag har vart orolig och jag har känt mig lugn. Det har vart mycket känslomässigt de här 2 veckorna och jag längtar tills jag landat ytterligare och tills allt inte är så nytt. Bara en promenad kan kännas läskig, andas dom? Är dom för varma, för kalla? Men jag försöker att lita på mig själv och förmågan att vara en bra mamma. 

Sen har de världens finaste pappa. Jag blir avundsjuk på mig själv och tjejerna som har honom i vårt liv. Vilken människa!❤️

Om det är nått dessa tjejer aldrig kommer att sakna så är det kärlek. För åh vad vi och alla nära älskar dem.❤️