ivfdagboken.blogg.se

Nu ska jag berätta hur det var.

Två väldigt nervösa människor satte sig på stolarna inne hos barnmorskan. Vi pratade lite först om att jag mått relativt bra och vi frågade över statistiken över hur många som faktiskt får se en frisk bebis på sitt tidiga ultraljud och inte en avstannad graviditet tex. Då svarar hon; jaa säg 1 av 4 ungefär som får dåliga besked. Där och då sjönk vårt hopp. Sjukt många ju, ingen ska behöva gå igenom sånt.

Efter den meningen så hon, Nä nu kollar vi! 

Upp i stolen. Och kolla!

Efter vad som kändes som en mindre evighet så säger hon: Jora! Här har vi en. Och hjärtat slår. Och vi tittade på skärmen och vi grät.

Den glädjen. Helt obeskrivlig.

Hon kollade hinnsäcken och allt runt omkring och allt såg bra ut. Man såg små armar och den mätte 1,8 cm. Nu vet vi ju tack vare ivf att vi är i vecka 8+1 men den visade 8+2 i storlek.

Jag hann känna mig lite sorgen över embryo nr 2 innan hon letar och sen säger: Jaa här har vi en till hinnsäck. Men den är alldeles för liten. Återigen hann jag känna mig ledsen för dennes skull som faktiskt hade fastnat men inte fanns längre (vad jag trodde i den sekunden). Sen ser vi alla 3 hur det pickar ett hjärta även där. Kändes så hårt och starkt.

Hon sa att vi ska vara beredda på att den lilla avstannar och att det inte ska påverka den andra.

En läkare kom också in för att mäta den lilla, den var väldigt svår att se. Låg ovanför den "stora" hinnsäcken. Dom fick den lilla att vara i samma storlek som om den varit i vecka 6+5. 

Så nu är vi inbokade på ett till ultraljud om två veckor och då borde vi veta säkert hur det blir med lillen.

Men just nu idag. Är vi så fantastisk lyckliga och glada och vi hoppas att båda vill stanna kvar, stor som liten❤️