Dag 14
Jag har inget nytt att berätta. Samma rädsla, samma terror, vid varje toabesök, vid varje kramp/mensvärk.
Jag vill testa för att få det över, men jag vill inte testa för att jag vill inte att det ska vara över. Om vi testar och får minus så blir det ett kvitto. Ett kvitto på att en massa pengar gått åt skogen, ett kvitto på att vi kanske ska ge upp.
Min sambo börjar tycka att det är jobbigt, det här med hopp och förtvivlan. Vi har ändå varit starka så länge. Kämpat, stridigt, älskat, hoppats och nästan aldrig bråkat.
Så länge vi har varandra.
Jag tror dock inte att vi skulle ge upp. Inte än. Men det närmar sig.
Jag vågar inte hoppas på riktigt nu, vi är för nära testdagen. Jag har aldrig kommit till en testdag förut. Kom igen nu kroppen 2 dagar kvar. Men som sagt, jag vill minska min besvikenhet, jag vill inte bre på hoppet. Snart vet vi. På ett sätt eller ett
annat.
Kram mina fina peppande läsare❤️
Jag håller alla tummar och tår jag har för att det ska bli ett plus på testdagen! 🌸